Blondinbella, bara en av många...

Under sommaren har bloggaren Isabella Löwengrip, mer känd genom sitt bloggnamn ”Blondinbella", blivit utsatt för sexuella övergrepp under sin semester i Italien. Hon är tyvärr bara en bland många. Enligt en rapport från Amnesty International har 47 % av tjejerna i åldrarna 15-17 år utsatts för någon form av sexuella trakasserier. Sifforna är skrämmande, men ändå är det inte siffrorna i sig som skrämmer mig mest. Det är den attityd från allmänheten som möjliggör för övergreppen att fortgå. Direkt efter att Isabell Löwengrip gjort det som väldigt få vågar, nämligen öppet berättat om övergreppen, kryllar det av kommentarer i tidningar, inlägg på bloggar och en å annan insändare som berättar att hon minsann för att skylla sig. ”Tjejer måste faktiskt inse att man inte kan gå klädd hur som helst utan att män tappar kontrollen” säger någon. ”Man ska inte väcka den björn som sover” eller ”den som simmar bland krokodiler får faktiskt inse att det kan vara farligt” säger ytterligare några. Formuleringarna kan skifta, men budskapet är det samma. Tjejer har, mer eller mindre, sig själva att skylla om det klär eller beter sig ”utmanande”.

Rektionerna efter Isabell Löwengrips historia är inte en isolerad företeelse. I våras genomförde Amnesty en enkätundersökning där 20 % av de tillfrågade tyckte att ansvaret för sexuella övergrepp delvis ligger hos kvinnan beroende på hennes utstyrsel eller uppförande. Dessa föreställningar sår en grogrund för att trakasserierna ska kunna fortsätta. De skapar inte minst en känsla av skuld och skam bland den utsatta. Tanken att ”om jag bara…”. Om jag bara hade gått hem tidigare, klätt mig annorlunda, vågat eller klarat att säga nej, eller säga nej högre, mer övertygande. Genom ställningstagandet att kvinnan har sig själv att skylla gör vi en redan svår situation ännu svårare för den utsatta.

I fallet Isabell Löwengrip må det vara en sak att påpeka att hon är en överklasstjej med dålig förankring i verkligheten som tjänat massvis med pengar på att sprida allmänt jobbiga MUF-åsikter från sin blogg. Det är däremot inte av vidare relevans i sammanhanget. Patriarkatet är ett förtryck som skär genom alla samhällsklasser. Det är detta förtrycks struktur där män överordnas kvinnor som legitimerar åsikter som att ”hon får faktiskt skylla sig själv…”.

Strukturen syns över allt i vårt samhälle. I lönekuvertet, i skolbänken eller i brottsstatistiken. Män ges systematiskt privilegier på kvinnors bekostnad. När sen det kommer tillfrågan om rätten inte bli ofredad eller utsatt från någon form av tarakasserier är det inte märkligt att det genast hittas på en rad undanskyllningar för övergreppen. Samhället kommer inte att förändras av sig själv. Det kommer endast att ske den dagen människor tillsammans sätter ner foten och säger ifrån. För det behövs en insikt om hur de orättvisa strukturerna set ut och en övertygelse om att dessa måste brytas. Till det jämlika samhället må vi ha en lång bit kvar att gå, men det är ju bara ännu en anledning att sätta igång desto fortare. En bra start kan vara att lägga skulden för ett övergrepp där den hör hemma.

Elisabet Fjellström
jämställdhetansvarig SSU Södra Älvsborg

Mikael M Karlsson
Vice ordf. SSU Södra Älvsborg