I över 50 år har SSU i Borås en stolt tradition av att anordna Gemensam Jul den 24-25 december. Människor från alla samhällsklasser, åldrar, religioner och politiska läger kommer då till våra lokaler för att tillsammans göra julen till en minnesvärd högtid. Runt borden samlas även dem som inte har någon annanstans att ta vägen. Dem som inte har något hem att pynta med julgranskulor och glitter. Uppslutningen till Gemensam Jul varje år blir för oss ett rått faktum att inga utav politikernas löften om att pressa tillbaka hemlösheten lyckats.
Det är inte bara våra egna erfarenheter från möten med de som drabbas av hemlösheten som ligger till grund för konstaterandet att hemlösheten finns kvar i Borås. Rapporterna från socialstyrelsen är tydliga, trots ständiga löften om förbättring händer ingenting. Det är nog nu!
Det yttersta ansvaret för att stadens medborgare ska ha rätt till en egen bostad ligger alltid hos stadens makthavare. Det ansvaret har den borgerliga majoriteten i Borås inte tagit. Den enda aktiva insatts borgarna gjort för de hemlösa under sina år vid makten är att skälla ut dem under ett fullmäktigemöte i höstas. Det är en skam för det svenska välfärdssamhället att vi fortfarande har människor som saknar ett eget hem i Sverige, att den borgliga majoriteten i Borås inte tycks inse detta är ett minst lika tragiskt faktum.
I vinterkylans tid blir det mer uppenbart än någonsin, Borås Stad behöver en varmare politik! Att ha sitt eget namn på en dörr ska vara en rättighet, inte ett privilegium! Det är dags att vi tar vårt ansvar och följer upp kommunens nollversion mot hemlöshet. För detta krävs att vi bekämpar hemlösheten, inte de hemlösa. Ungdomar och barnfamiljer ska inte kunna vräkas från sina lägenheter. Kommunen måste ta sitt ansvar och bygga hyresrätter för att prioritera invånarnas behov, inte marknads profitbegär. För får marknaden bestämma byggs endast bostadsrätter som bara kommer redan välbeställda till dels. För detta räcker det inte med att skälla ut individer från podiet i kommunfullmäktige, det kräver politisk handlingskraft. Men med tanke på de borgerligas agerande under sina dryga två mandatperioder vid makten är det föga troligt att detta kommer ske under det knappa två år som återstår till nästa val. Låt oss hoppas på att vi därför får en röd jul 2010. För att julens värme och gemenskap ska vara mer än löst prat.
Isabell Gunnarsson
Mikael M Karlsson
Malin Emanuelsson
Distriktsstyrelseledamöter SSU Södra Älvsborg
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Men är det ändå inte så att det även är ett problem med missbruk och drogberoende bland de hemlösa?
Då löser man väl inte hela problemet bara genom att bygga boständer?
Det kan givetvis vara bra av andra skäl tex. ger boständer åt studenter m.m. Tyävrr är det väl ingen helhetslösning åt hemlösheten?
Förövrigt tycker jag Gemensam Jul är ett behjärtansvärt projekt.
Bra SSU!
/Anders
Hej Anders!
Kul att du tycker om Gemensam Jul. du är välkommen till hemgården den 24-25 för att besöka arr.
Det är sant att det finns ett utbrett problem med missbruk och drogberoende bland de som är hemlösa idag. Det är ett problem. Lösningen är dock inte att de fortsätter sakna bostad. Det hjälper ingen. Därför behövs det fler bostäder. Därav vår insändare.
Problemet med missbruk berör vi inte i vår artikel, det hade behövts minst två sidor till för det. Den sociala omsorgen är dock ett jätteviktig fråga som vi gärna återkommer till någon annan gång. Det är därmed inte riktigt relevant här.
GOD JUL!
/Mikael M Karlsson
Jag vill önska er en riktigt God Jul och hoppas att alla får en trevlig Gemensam Jul. Jag är med er på distans, alltid.
/C
Varje hemlös person i Sverige kostar skattebetalarna omkring 600 000 kronor per år, vilket innebär en årlig kostnad för våra cirka 18 000 hemlösa vi har i vårt land slutar på i runda tal 11 miljarder. Detta är uppskattade siffror ur en rapport från Lunds socialhögskola. För 11 miljarder skulle 11 000 lägenheter i miljonklassen kunna köpas in till de människor som idag lever utan eget tryggt hem och därefter kunde det stöd och den hjälp som krävs sättas in för att behålla dessa till de människor som vill och behöver det. Det skulle innebära att hemlösheten skulle vara löst på ett par år. En tanke bara!
Men verkligheten ser både dystrare och helt annorlunda ut, för idag verkar istället dessa pengar användas till att vidmakthålla och bygga in hemlösheten i samhället. Det görs helt enkelt genom att vi bygger upp en särskiljande sekundär bostadsmarknad för hemlösa och fattiga människor, där härbärgen, stegboenden, referensboenden, träningsboenden, korttidsboenden och 10 talet andra uppfinningsrika boendedefinitioner finns att tillgå. Inom denna boendesfär finns sedan en arbetsmarknad för ett mycket stort antal problemorienterade och ”kontrollfreakade” människor som tycks vara avlönade endast för att förminska och diagnostisera redan utsatta människor. Helst så mycket att ett eget tryggt hem med ett fungerande privatliv aldrig ska behöva komma på tal.
Med mina över 30 års långa självupplevda erfarenhet av olika ”uppfostringsboendelösningar” är jag övertygad om svårigheten att finna en mer hopplös, mer verkningslös eller dyrare lösning än denna. Finns det överhuvudtaget en vilja i vårt land att leva upp till vår egen regeringsform och allas våra mänskliga rättigheter vi skrivit under på? Om så var fallet skulle vi då inte av denna diskriminering som dagligen pågår och allas ”rätt till bostad”, avsatt några miljarder för uppbyggnad av små billiga integrerade hyresrätter där folk har råd att bo och sedan bo kvar?
Vi ska strax läsa några utdrag ur vad våra mest ansedda forskare på hemlöshet har kommit fram till om denna snabbt växande sekundära bostadsmarknad (boendetrappor).
Denna lukrativa boendemarknad våra politiker, tjänstemän, frivilligorganisationer och privata aktörer förespråkar och bygger vidare på. Utöver de nedanstående forskarna finns många fler som kommit fram till liknande slutsatser.
Så här säger Ingrid Sahlin: ”Jag påvisade redan för tio år sedan att i kommuner som använder boendetrappor är helt hemlösa avsevärt fler än i kommuner som inte gör det”.
Cecilia Löfstrand säger så här: ”På den sekundära bostadsmarknaden har andrahandskontraktet konstruerats enbart för att begränsa den boendes rättigheter. De boendelösningar som kommunerna erbjuder hemlösa är vanligtvis andrahandsupplåtelser som är kombinerade med specialvillkor som innebär betydande begränsningar i hyresgästens möjligheter att disponera och förfoga över bostaden. Dessa går ofta långt utöver dem som gäller för övriga, ”vanliga”, hyresgäster och är inte så sällan integritetskränkande, i vissa fall direkt olagliga (SOU 2001:95, SOU 2004:3). De kan bl.a. innebära förbud mot att ha övernattande gäster eller sällskapsdjur i bostaden. Bostaden är för socialtjänsten ett medel för att uppnå en viss målsättning som formulerats i en s.k. arbetsplan. För att få ett andrahandskontrakt måste klienten underkasta sig tillsyn och kontroll, ett uttryckligt villkor från socialtjänsten och fastighetsägaren, vilket bland annat innebär oanmälda hembesök med hjälp av en extranyckel ”.
Så här säger Hans Swärd: ”De organisationer som idag finns där för att hjälpa våra hemlösa är kvarhållande och arbetar helt utan syfte”.
Vad säger Socialstyrelsen och Boverket? Jo, ”Socialstyrelsen och Boverket menar att det till och med kan vara en belastning att ha en bostad genom socialtjänsten, eftersom risken finns att man efter det aldrig blir godkänd som hyresgäst med eget förstahandskontrakt. Dessa kommunala boendelösningar för hemlösa blir därför ofta en separat bostadsmarknad, med helt egna regler och förutsättningar”.
Maria Larsson som ansvarig minister i hemlöshetsfrågor tycker så här: Det behövs mer evidens, då jag anser det finns för lite forskning på området?? ”Jag tycker socialtjänsten och våra frivilligorganisationer samarbetar mycket bra och gör ett ovärderligt jobb för att hjälpa våra hemlösa”.
Vad Maria Larsson verkar söka efter i sin desperation, är snarare ett sätt att försöka köpa tid för att förhala sanningen och samtidigt utnyttja och cementera hemlösheten ytterligare i hjälplösa organisationer på grund av deras bidragsbehov. Vidare handlar det kanske även lite om att för hennes egen trovärdighets skull fortast möjligt försöka hitta en forskare som är villig att stödja denna vidriga människosyn mot våra hemlösa och fattiga medborgare med en ”evidens”. Men skulle det funnits någon mening med alla hyllmeter av evidens som redan finns och åter efterfrågas i den här frågan, varför har vi då inte agerat tidigare utifrån de forskningsresultat som redan presenterats?
Om denna egoistiska och giriga samhällsuppbyggnad ska gälla i framtiden så kommer även kostnaderna för fler väktare och ytterligare poliser att skjuta i höjden, då vi istället för att bygga de bostäder som efterfrågas arbetar utifrån någon tro om att fler och fler batonger ska kunna lösa hemlösheten genom segregation.
Rolf Nilsson
Ordf. Föreningen Stockholms hemlösa
Skicka en kommentar